Om Nordanvind

Blockflöjtsensemblen Nordanvind bildades 1988. Sedan dess har det blivit åtskilliga konserter i kyrkor, skolor och olika kulturella mötesplatser. Gruppen har gjort många turnéer i Europa; gästat både mer traditionella kulturcentra som Krakow och Gniezno i Polen men också framfört sin musik på Färöarna och på Island.

Nordanvind har gett ut flera cd-skivor och musik från dem kan man höra i Radio Halland och P2.

Gruppen har stor bredd på sitt program och visar upp sin spelskicklighet på de åtta blockflöjtsstorlekarna, allt från den minsta garkleinflöjten till den väldiga subkontrabasflöjten. Andra instrument som orgel, piano, slagverk och viola da gamba gör ljudbilden spännande och omväxlande.

Om flöjterna

Det finns 8 olika storlekar i blockflöjtsfamiljen. Från den minsta garkleinen till den största subkontrabasen. Här kan ni som är intresserade läsa om våra instrument och titta på hur de ser ut. Vi har även med andra instrument som till exempel orgel, piano, slagverk och viola da gamba som gör ljudbilden spännande och omväxlande för publiken.
 

Garklein är allra minsta flöjten i vår flöjtfamilj. Den används mest som kuriosa. Greppen är lite speciella och tonomfånget begränsat. Tillsammans med de andra mörkare flöjterna låter garkleinen dock inte så gällt som man skulle kunna tro utan mera ljust och klart. Flöjten är oftast tillverkad i ett stycke och alltså inte delbar.

Sopranblockflöjten väcker ofta blandande känslor hos äldre. Förr i tiden fick många bekanta sig med musiken genom att spela i stora grupper på sopranblockflöjt. Storleken valdes inte för att den var lättast att spela på utan det billigaste instrumentet och det var naturligtvis en vacker tanke att alla skulle ha råd att vara med. Det är svårt att intonera på denna flöjt. En blockflöjtspelare som är känd för att behärska sopranblockflöjten till fullo är den danska virtuosen Mikala Petri som i sina världsomspännande turnéer har fått publiken att häpna över snabbheten och pressionen i sopranspelet. Inom populärmusiken finns många exempel: Beatles Fool on the Hill, Nordmans Vandraren är några.
 

Tenorblockflöjten  kan ibland upplevas som tonsvag, kanske för att stämman oftast ligger mellan de ljusa stämmorna och en baslinje. Den har en mycket behaglig och mjuk klang. Det behövs långa fingrar för att nå greppen och på senare tid har det tillverkats tenorer med "knä" dvs. flöjten är inte rak utan påminner mer om en saxofon i linjen - detta för att de mindre barnen lättare ska kunna nå. Flöjten är stämd i C.

Kontrabasen behöver både klaffar och anblåsningsrör för att kunna spelas. Stämmorna kan ibland vara svåra att läsa ut, eftersom spelaren ofta måste behärska att läsa både i G-klav, F-klav och kunna oktavera. Flöjten används ofta när ensemblen väljer att låta alla flöjter spela en oktav lägre ner. Kontrabasen spelar då tenorens stämma. Kontrabasen är stämd i C.

Subkontrabasen - Paetzoldvarianten.
En senare konstruktion av subkontrabas. Flöjten har en svängd vindpelare för att göra
avstånden kortare. Det innebär att det är något lättare att nå greppen på flöjten. Instrumentet har stora likheter med en orgelpipa, både i ton och uppbyggnad.

Sopranino är den näst minsta flöjten. Tonen är klar och distinkt och det är lätt att göra sig hörd även i stora lokaler. Det mest kända stycket, skrivet för sopranino är kanske Antonio Vivaldis Largo ur Konsert i C-dur. För de yngre lyssnarna kanske ljudet associerar mer till Ronja Rövardotter eller Fem myror är fler än fyra elefanter.

Altblockflöjten var under
barocken den vanligaste storleken på flöjt för solister. Det finns en mängd solostycken skrivna för flöjten, bl.a av Händel, Telemann och Vivaldi. Det är alltfler blockflöjtspedagoger som låter eleverna börja spela altflöjt, eftersom det är lättare att intonera på alten än på de mindre flöjterna. Ett mycket roligt och annorlunda stycke av Louis Andriessen heter Ende och är skrivet för en spelare och två altar, dvs. man spelar stycket med två altar i munnen. Altflöjten är stämd i F.

Basblockflöjten finns i olika utförande, både som rak flöjt, med knä osv. Det krävs vilja och energi att lära sig spela basblockföjt, både för att flöjten är stor, har klaffar och stämmorna oftast noterat i F-klav. När man lyssnar på basblockflöjten hörs det tydligt att tonen påminner om en orgelpipa. Flöjten är stämd i F.

Subkontrabas - Klassisk variant
Flöjten kräver både rejäl lungvolym och god spelteknik. Greppen är speciella och flöjten behöver ett jämnt lufttryck för att komma till sin rätt. Den ger tyngd och djup i blockflöjtsklangen. Flöjten är stämd i F.

Viola da Gamba
Viola da gamban utvecklades under 1400-talet och finns i flera storlekar. Den är, med sina band över greppbrädan mest släkt med lutan. Namnet viola da gamba syftar på att instrumentet inte hölls under hakan utan mellan benen/vaderna (gamba=ben) Gamban har ett mjukt ljud och kan spelas både med och utan stråke.

 

Slagverk 
I Nordanvind använder vi ofta slagverk i våra konserter. I renässans- och barockmusiken var det vanligt att man spelade på cylindriska trummor med dov men distinkt klang. Ibland bar musikerna trumman i remmar över axeln, ibland satt trumman i ett stativ. Till slagverket kunde också höra ramtrumma, tamburin
eller cevgeninstrument.