Garklein är allra minsta flöjten i vår flöjtfamilj. Den används mest som kuriosa. Greppen är lite speciella och tonomfånget begränsat. Tillsammans med de andra mörkare flöjterna låter garkleinen dock inte så gällt som man skulle kunna tro utan mera ljust och klart. Flöjten är oftast tillverkad i ett stycke och alltså inte delbar.

Sopranblockflöjten väcker ofta blandande känslor hos äldre. Förr i tiden fick många bekanta sig med musiken genom att spela i stora grupper på sopranblockflöjt. Storleken valdes inte för att den var lättast att spela på utan det billigaste instrumentet och det var naturligtvis en vacker tanke att alla skulle ha råd att vara med. Det är svårt att intonera på denna flöjt. En blockflöjtspelare som är känd för att behärska sopranblockflöjten till fullo är den danska virtuosen Mikala Petri som i sina världsomspännande turnéer har fått publiken att häpna över snabbheten och pressionen i sopranspelet. Inom populärmusiken finns många exempel: Beatles Fool on the Hill, Nordmans Vandraren är några.
 

Tenorblockflöjten  kan ibland upplevas som tonsvag, kanske för att stämman oftast ligger mellan de ljusa stämmorna och en baslinje. Den har en mycket behaglig och mjuk klang. Det behövs långa fingrar för att nå greppen och på senare tid har det tillverkats tenorer med "knä" dvs. flöjten är inte rak utan påminner mer om en saxofon i linjen - detta för att de mindre barnen lättare ska kunna nå. Flöjten är stämd i C.